Två sidor av Västbanken

Taliah Pollack är judinna, israelisk medborgare och före detta soldat. Hon bor i Malmö och hennes första roman kom förra året. När landet hon växt upp med att älska visade en ny sida, åkte hon till den ockuperade Västbanken för att berätta båda sidornas verklighet. Men Taliah Pollacks resa börjar långt tidigare.


Taliah Pollack blev överlycklig när hon fick reda på att familjen skulle flytta till Israel. Landet där farfar bodde och som hennes pappa alltid längtade till. Hon var 11 år och bodde med sina föräldrar och tre bröder i Uppsala.

Där var de medlemmar i Livets Ord. Pappan var sekulär jude som blivit kristen som vuxen. Men nu lämnade de Sverige för ett nytt liv i det efterlängtade landet.

– Nittiotalet i Israel var enklare, innan den andra intifadan började. Det fanns mycket hopp efter Oslo-avtalet. Vad jag märkte av i vardagen var bomberna i Jerusalem. Busslinjer som jag brukade åka med sprängdes plötsligt, då kom det väldigt nära, berättar Taliah Pollack.

Hon är snart 30 år, har flyttat tillbaka till Sverige och skriver på sin andra bok. Tidigt började hon att revoltera mot de kristna seder hon växt upp med i Uppsala.

 – I Livets Ord var jag skeptisk till väldigt mycket redan i lågstadiet, berättar Taliah.

I samband med militärtjänstgöringen i Israel konverterade hon till judendomen, eftersom endast pappan var jude och det enligt den ortodoxa synen ärvs på mödernet. Idag är hon inte särskilt religiös. Men det är fortfarande viktigt för henne att föra vidare de judiska traditionerna så att det historiska arvet inte dör ut.

Tillbaka i Sverige var hon nästan vuxen och kände sig som en invandrare på nytt. Hon började på universitet och möttes plötsligt av en annan bild av Israel. Den egna skakades om från grunden.

– I början var det en lång period av att försöka ta in information och samtidigt sparka ifrån sig. Det är svårt att förstå att ett land som man tror så mycket på och har vuxit upp med att älska, gör så mycket fel, säger hon.

Taliahs andra bok ska handla om staden Hebron på Västbanken. Det första besöket i Hebron öppnade hennes ögon. Israeliska bosättare har på olika sätt tagit sig in och olagligt ockuperat mark. Avstängda gator och patrullerande soldater är vardag. Ändå är det bättre än för några år sedan. Under andra intifadan sköts israeliska barn på lekplatser av krypskyttar. Samtidigt pågick systematiska övergrepp från militären och det rådde långa perioder av utegångsförbud för palestinier då de bara fick gå ut en timme om dagen.

Där bestämde hon sig för att skriva en bok om staden. Den skulle visa båda sidor och berätta om de som växte upp mitt i konflikten, bortom politiken. Med hjälp av en frivilligorganisation fick hon kontakt med en palestinsk familj som hon flyttade in hos. Hon bearbetade sina upplevelser på en litteraturblogg. Vardagsbetraktelser som denna:

“På ett ställe kunde man se spåren av graffitin ‘stäng Guantanamo, öppna Auschwitz’, och på väg ut från Hebron såg jag en nazistflagga svaja fullt synlig från huvudvägen. Den vanligaste graffitin på hebreiska löd “död åt araber’ “.

– Det finns en allmän syn att palestinier hatar alla judar, men jag kom som judinna och Israel till den palestinska familjen. De var hur snälla som helst mot mig, trots att de visste att jag gjort lumpen, säger hon.

Fattigdomen och den svåra vardagen har lämnat de starkaste minnena.

– Deras hus var mögelskadat och det regnade in i sovrummet. Vägarna var avstängda så de var tvungna att ta sig runt på små stigar för att komma hem.

Mannen i familjen var skräddare men kunde inte arbeta efter att ha tvingats klättra upp på ett elstängsel och ta ner en palestinsk flagga på kommando av en israelisk soldat. Även sonen i familjen hade råkat illa ut. Taliah skriver i bloggen:

“För sex år sen attackerades Yosof (då tio år) av en vuxen kvinnlig bosättare. Hon plockade upp en stor sten på gatan, fångade honom och försökte pressa in den i hans mun. När pojken inte öppnade munnen krossade hon hans tänder istället”.

– Jag upptäckte framförallt hur båda sidor har samma fördomar och samma argument. Den ena sidan säger att den andra är våldsam, och har belägg för det.

Taliah bodde även hemma hos en israelisk bosättarfamilj i Hebron.

– Vad som faktiskt inte visas i debatten är hur människor upplever det. Bosättare demoniseras som om de vore djävulen. Men det är inte ondska som driver dem, utan en stark övertygelse av ett historiskt anspråk till marken.

Efter att Taliah lämnat Israel bosatte hon sig i Skåne. Äldsta brodern bor kvar i Israel men övriga familjen bor nu även den i Sverige. I höst är Taliah ute på skolor i Malmö och pratar om att skriva fantasy. Samtidigt arbetar hon med att bli klar med boken om Hebron.

Det har skrivits mycket om antisemitismen i Malmö, har du märkt något av den?

– Nej, jag har bara positiva erfarenheter av Malmö. Jag har varit på skolor en del och pratat om fantasy, bland annat i Kroksbäck och Rosengård. Då har jag även berättat om min judiska bakgrund. Barnen blir bara nyfikna och ställer lite klumpiga frågor, som ifall jag kände Anne Frank. De vill visa att de kan saker, säger hon.

Hon tycker att det märks att skolorna har tagit tag i frågan. På lektioner tas ofta andra världskriget och Förintelsen upp.

– Däremot har bilden av Malmö blåsts upp utomlands. När jag kommer till Israel så blir folk chockade när de hör att jag bor här och undrar om det inte är farligt, säger hon.

Hon tillägger att hon kanske skulle ha märkt av det om hon haft något som märkt ut henne som jude.

– Alla har olika erfarenheter. Jag tror inte att antisemitismen i Malmö inte finns, jag har bara inte varit med om det, säger hon.

Debatten i Sverige om Israel gör henne däremot upprörd. Hon anser att vänstern till stor del har övergivit den israeliska oppositionen.

– Att säga något positivt om Israel har i Sverige blivit synonymt med att stödja ockupationen.

Taliah Pollack kritiserar Israel, men ser det som en patriotisk handling. Hon vill att landet hon älskar ska vara så bra som det kan bli.

– Inom judendomen finns det en stark tradition att man ska kritisera och diskutera minsta lilla detalj. Se den ena sidan och den andra sidan, säger hon.

Taliah fortsätter sin egen tradition att ständigt ifrågasätta och kritisera, den hon påbörjade redan på lågstadiet.

– Jag har fått en helt annan inblick. Innan hade jag också fördomar om hur det var. Nu ser jag situationen klarare och känner ett ansvar som israel att ge en rättvis bild, säger hon.

(Faktum, 2013)

 

Advertisements