Klubbpubliken är hans församling

385119_10150504981370535_985092755_n

Det är fullt till bristningsgränsen i baren. Reverend Vince Anderson glider längs bardisken, svingar sig i ljuskronorna och får publiken att ropa ”Amen!”. Alla är i extas på New Yorkklubben, som varje måndag intags av gospelns kärleksbudskap.

Scenen är inramad av ljusslingor, prydd med röda sammetsdraperier och på den trängs ett stormannaband. I ena hörnet av rummet står några chassidiska judar, vid bardisken två mustaschprydda hipsters och ett ungt par tränger sig allra närmast scenen. Publiken är blandad, men den gemensamma nämnaren är att alla dansar. För det är svårt att stå stilla när musiken sätter igång. Vince Anderson And His Love Choir huserar på Union Pools scen varje måndag, baren som gått från att vara ett taxifik till ett av de populäraste uteställena i Brooklyn. Gruppen spelar gospel och hämtar influenser från reggae och sextiotalets soul. De drar alltid fulla hus. Vince Anderson kallas pastor, trots att han aldrig varit det. I alla fall inte i den traditionella bemärkelsen. Ända sedan han lämnade Kalifornien för 14 år sedan för att läsa till pastor har han spelat sin gospel, ”dirty gospel” som han kallar det, på nattklubbar runt om i New York.

– En del tror att det här bara är på skoj, säger Vince Anderson.

Men för honom var det ett kall när han till slut valde att hoppa av pastorsutbildningen för att spela gospel på barer. Det som började som ett extraknäck växte snart till ett heltidsjobb.

– På samma sätt som att Gud kallade mig till pastorskolan så kallade han mig också ut ur den. Det var här jag skulle vara. Barpubliken var den församlingen som jag var menad att ha. En kyrka för ateister, freaks och utstötta, säger han.

Först och främst predikar han ett kärleksbudskap. Det tycks inte finnas någon ambition att övertyga någon, men dock en stark känsla av gemenskap i publiken. Eller församlingen om man så vill.

– Här behöver man inte manifestera sin tro och det finns inga förväntningar på att man ska uppföra sig på ett visst sätt. Alla får vara precis som de är. Hit kommer människor för att genom musiken fira andlighet och det är vad religion handlar om. Jag tror att Gud är kärlek och att kärlek är Gud, säger han.

Det genomgående temat i flera av sidorna är just kärlek, och Vince Andersons sätt att använda sig av gospel är inte helt okontroversiellt.

Blir du ofta kritiserad?

– Det blir jag hela tiden. Vissa bloggare har blivit upprörda när de har hört talas om vi spelar gospel på en nattklubb, men de har aldrig varit här själva. Ingen som verkligen kommer hit är kritisk.

Lika mycket som det är en hyllning till kärlek, och religionen så är det här en hyllning till musiken i sig.

För många i publiken och även flera av musikerna i bandet är inte trosfrågorna det viktigaste utan om just kärlek till musiken.

– Jag älskar gospelmusiken men det betyder inte att jag är troende, säger Jerome Jordan gitarrist i The Love Choir, i pausen under den två timmar långa föreställningen.

I kväll är de sju musiker på scenen men storleken på bandet varierar. Upp till hundra olika musiker byter av varandra och anses vara del av bandet som utgör kärlekskören.

– Det här är ju en sorts blues, och blues har alltid varit populärt, säger Jerome Jordan som förklaring till varför deras måndagskonserter drar en sådan stor publik.

Det är dags att börja igen, stämningen i rummet blir alltmer uppsluppen. När musiken sätter igång och Vince Andersson spelar på sin elorgel går det inte att stå still och händer lyfts upp i luften. Det är varmt och svettigt när körsångerskan tränger sig genom publiken för att få donationer. Det är gratis att lyssna och konserterna lever på bidrag från publiken.

– Gospel är något som träffar oss med gudomlig kraft, säger Vince Anderson på frågan om varför han tror att musiken har blivit så populärt även utanför kyrkliga sammanhang.

När Vince Anderson And His Love Choir efter går av scenen efter två timmar håller nog de flesta i publiken på med.

Advertisements